Dos rosas

I måndags möte jag och Sebbe upp Erik och Jennifer utan för Santa Maria för att gå och äta lunch hos Tanten. De andra tre har ätit hos henne några gånger och är mycket nöjda. Tanten har ett väldigt anonymt studentlunchställe i sitt vardagsrum, hon lagar all mat och två gubbar sköter serveringen. När klev vi in genom hennes dörr, som inte utmärkte sig på någt sätt från de andra dörrarna längs gatan, var det fullsmockat, studenter satt överallt där det gick att sitta och några stod och väntade på att få slå sig ned. Då de andra skulle ha lektion igen klockan två, hälsade vi bara på en av de andra svenska studenterna och gick vidare. Vi hittade en mer restauranglik restaurang några kvarter bort och åt spagetti med kött där för 1600 pesos. När Erik beställde åt oss träffade han på en av tanterna som jobbade där och hon hade nöjt visat upp sina valkiga händer och sagt "titta så mycket mat jag lagat", fast på spanska såklart. 

Jag sa hej då till de andra och hoppade på bussen för att åka hem. Efter en stund var det någon som knackade mig på axeln. När jag vände mig om fick jag en liten liten ljusrosa ros av en farbror som visade att jag skulle lukta på den. Den luktade Gotland. Jag vet inte om han tyckte att jag bara skulle ha den eller om han tyckte att jag kanske behövde den då en kvinna som luktade ganska mycket alkohol precis satt sig bredvid mig. När jag hoppade av bussen, nästan där jag hade tänkt mig, tackade jag den kritstrecksrandiga farbrodern så mycket. 

En liten bit av Gotland.

Saga tycket att historien var fin och att den helt klart borde hamna här. Då blev Sebbe lite putt, för han hade nämligen kommit hem med varsin röd ros till oss andra fyra dagen innan och inte blev det ett ståhej om dem...

Tack snälla Sebbe för rosen!